Första delen om Sveriges fiskar
Under ytan i de till synes oändliga världshaven finns marina djur som är
lika vackra som gåtfulla. Det myllrar av liv. Och här finns en uppsjö unika
livsformer utan motsvarighet på land. För en landkrabba kan det i drömmen
vara höjden av lycka att se ett stim av hundratals hammarhajar som rör sig
kalejdoskopiskt i ett tropiskt hav. Och tänk om man kunde få hälsa på hos håkäringen
där den lever i djupets mörker. Eller varför inte lära sig känna igen tarmsjöpungen,
en våra vanligaste sjöpungar som växer i stora klasar på rep, bryggor och
stenar.
Tarmsjöpung Ciona intestinalis. Bild: Helena
Samuelsson
Exempel på arter i volymen
Pigghaj är fortfarande vanlig längs den svenska västkusten
ned till Öresund, och är den broskfisk som fångats mest av svenska yrkes- och
sportfiskare. Arten är nu fredad sedan populationsuppskattningar visat att den
minskat i antal med 95–98 % sedan 1980-talet.
Ovan: Pigghaj Squalus acanthias. Nedan: Klorocka Amblyraja radiata.
Bild: Linda Nyman
Lansettfisken är ett genomskinligt, upp till sex centimeter
långt djur utan synliga ögon. Den gräver ned sig i grova sandbottnar och
finns på västkusten. Studier av lansettfiskarnas anatomi har haft stor
betydelse för förståelsen av ryggsträngsdjurens anatomi och utveckling.
Lansettfisk Branchiostoma lanceolatum. Bild: Karl Jilg
Havsnejonögat är en fläckig blodsugare som mest lever i
havet men vandrar upp i sydsvenska floder och åar för att leka. Arten har ett
larvstadium som är tydligt skilt från vuxenstadiet och en sugkoppsliknande mun
med vassa horntänder som kan skrapa upp hål i bytesdjur. Nejonögat suger sig
fast på större fiskar men kan också attackera valar och sälar.
Havsnejonöga Petromyzon marinus. Bild: Linda Nyman
Vad är en fisk?
Förenklat kan man säga att fiskar är vattenlevande ryggradsdjur som andas
med gälar och har fenor att simma och styra med. Det stämmer på nejonögon,
broskfiskar (hajar, rockor och helhuvudfiskar) och på alla strålfeniga fiskar
(de flesta av de djur som i folkmun brukar kallas för fiskar). Till fiskar räknas
traditionellt även pirålar, som liksom nejonögon saknar pariga fenor, samt
tofsstjärtfiskar och lungfiskar (finns inte i Sverige). Redan Linné insåg att
pirålar och nejonögon var speciella; han förde pirålar till maskar medan han
förde nejonögon i närheten av grod- och kräldjuren. Någon gång under
slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet insåg man att pirålar inte är
maskar, och att nejonögon och broskfiskar inte är groddjur. Man flyttade över
dem till gruppen fiskar, och sedan dess har alltså fiskar lite slarvigt
uttryckt varit ”ryggradsdjur (inkl. pirålar) som lever i vatten och andas med
gälar, och som inte är groddjur”.
Ryggrad eller ryggsträng?
Alla arter i den här boken tillhör ryggsträngsdjuren. En artrik djurstam
som har fått sitt namn av att arterna har en längsgående ryggsträng inuti
kroppen, vilken ger kroppen både stadga och böjlighet. Ryggsträngsdjur delas
in i tre tydligt avgränsade understammar: lansettryggsträngsdjur
(lansettfiskar), manteldjur (bland annat sjöpungar) och kraniedjur. Till den
senare hör pirålar och ryggradsdjur. Hos de flesta ryggradsdjur kan man säga
att ryggsträngen har ersatts av ryggraden. Manteldjur, lansettfiskar och pirålar
saknar alltså ryggrad och har istället en ryggsträng.
Var kommer du ifrån?
I boken finns en unik beskrivning av ryggradsdjurens evolutionära
utvecklingshistoria, där vi hittar majoriteten av de stora, och för de flesta
människor välkända, djur som finns och har funnits under jordens historia.
Hit hör människan och övriga däggdjur, fåglar, olika grupper av reptiler,
groddjur och fiskar. Bland utdöda grupper finns till exempel dinosaurier och
flygödlor.
| 
