Fra produsentens egen omtale:
Den nya upplagan är helt igenom reviderad med nya lokaler, strategikapitel och kartor för samtliga lokaler i form av Terrängkartan med inlagda rutter, observa-tionspunkter och parkeringsplatser.
Dessutom med uggle- och nattsångarrutter där stoppen är markerade i kartan och med koordinater. Boken är i fyrfärg och kryddad med läckra foton och akvareller.
Formatet är det samma som innan. Mer än 60 fågelskådare – experter på sina lokaler – har bidragit med sina kunskaper.
| 472 sidor | |
| alla texter reviderade | |
| nu helt i fyrfärgstryck | |
| 174 lokalbeskrivningar, varav 31 nya lokaler | |
| samtliga lokaler har nu Lantmäteriets Terrängkarta | |
| kartorna har obs-punkter, P-platser och GPS-koordinater | |
| tips om lokaler där även rörelsehindrade kommer fram | |
| tio strategikapitel – mängder med ruttförslag och tips | |
| lämpliga stopp markerade i ruttkartorna | |
| skådning och väder – lokalförslag efter vädertyp | |
| tips om var man lättast ser vissa intressanta arter | |
| massor med läckra färgfoton och akvareller |
Anmeldelser
| Ur Helsingborgs Dagblad 9/4: Ny skånsk skådarguide För sex år sedan gav Skånes Ornitologiska Förening ut Skånsk Skådarguide. Det var en ambitiös och mycket detaljerad vägledning till skånska fågelmarker. Bokens kännemärke var den bläddervänliga ringpärmen, som gjord för att tummas flitigt i fält. 3 000 exemplar såldes slut i ett nafs och ytterligare 2 000 trycktes upp och slutsåldes de också. Nu har andra upplagan av denna lokala fågelbibel kommit ut. Upplägget är detsamma, ringpärmen är kvar, detaljupplysningarna finns där, men innehållet är fullständigt reviderat och därtill kompletterat med ett 3o-tal nya lokaler. Kort sagt; lite nyare och mer av allting och nu dessutom i färg. Enbart de hundratals fågelbilderna är en upplevelse i sig. Skådarguiden kan brukas av såväl söndagsamatörer som garvade ornitologer. Inte ens experter kan hålla så mycket vetande i skallen som samlats mellan pärmarna i denna 472 sidor tjocka men fortfarande lättbläddrade bok.. För övrigt behöver en norvästskåning inte åka långt för att hitta fågelområden av yppersta klass. Skådarguiden visar vägen till åtminstone 3o kring Skälderviken och längs norra Öresundskusten. Med kartor som visar lämpliga observationsplatser, parkeringsmöjligheter, vandringsförslag, GPS-koordinater och naturligtvis utförliga upplysningar om vilka arter som är aktuella under olika tider på året. Det är heltäckande, helt enkelt. Skådarguiden finns i välsorterade bokhandlar och kan också beställas direkt från Skånes Ornitologiska Förening. Håkan Palm
|
|
Ur Skånska Dagbladet 29/4: Något för alla
Tungviktare Man kan välja på måfå någon vassrik slättsjö på måfå om man vill titta på fåglar. Eller också någon fin strandäng vid Öresundskusten. Men man kan också beväpna sig med den nya upplagan av Skånes Ornitologiska förenings (SkOF) Skådarguide. Då har man full koll. I Skådarguiden lämnas inget åt slumpen. Erfarna ornitologer från hela Skåne berättar om sina hemmamarker. Det är ett rikt smörgåsbord, och det är bara att välja. SkOF gav ut sin första Skådarguide 1999, och den blev snabbt stilbildande. Mängder av tips och fågellokaler listades. Sprängfylld med fakta. Och nu tar man ett steg till. Den nya skådarguiden dammsuger landskapet, och är väl också en spegling av vart den moderna ornitologin är på väg. Kufar Jag började själv att titta på fåglar som liten grabb på 60-talet. Skolningen fick jag i Fältbiologerna och det fanns fortfarande en lite unken akademisk atmosfär kring skådarkufarna, då fortfarande en exklusiv liten skara. Vi plöjde i genom Börringetrakten på längden och tvären och for till Falsterbo på hösten för att spana in sträcket. Det var liksom självklart vart man skulle åka för att skåda fågel. Idag har den akademiska stämpeln bleknat, ornitologerna har blivit en brokigare skara, och skåda fågel, ja det gör man i princip överallt. Dessutom drivs specialiseringen allt längre. På modet är kommunskadning dar man enbart listar arter inom den egna kommunen, och sen försöker bräcka kompisarna. Men man kan man nöja sig med tomtskådning, långt borta från de stora fågellokalerna. Skådarguiden visar att de kikarbeväpnade typerna numera är närvarande precis över allt. Tipsen om fågellokaler har brutits ned till ett finmaskigt nät; det går att hitta pärlor lite varstans i landskapet. För att hitta dit kan man med fördel beväpna sig med Skånsk Skådarguide. Dessbättre innehåller den inte bara torra vägbeskrivning och fakta om fågellokaler. Den väcker lust också genom att ge andra ingångar till denna hobby. Mikael Arinder serverar till exempel spännande förslag på ugglerundor med märkliga vägskyltar som Kräbbleboda och N Hulta uppe i Göingeskogarna. Han berättar vad man kan förvänta sig att upptäcka om man nu har modet att resa sig ur tv-soffan och ge sig ut i skymningen en vårkväll. En annan förutsättning är förstås att inte skogen på de anvisade ugglelokaler blåst omkull med Gudrun. I guiden finns också ett särskilt kapitel var man kan lyssna till sångare i försommarnatten, en nog så suggestiv upplevelse. Är man specialintresserad av vissa arter, finns det ett särskilt avsnitt var man har störst chans att hitta just de arter man söker. Skådarguiden går också till botten med uppgiften att vara just en tillförlitlig guide. Tipsen på olika skådarrundor har till och med kompletterats med GPS-koordinatorer för dem som tar skådandet på blodigt allvar och med hjälp av GPS verkligen har koll på var de befinner sig. Styrkan i guiden är att den ger något till alla, den som är förstrött fågelintresserad såväl som hårdskådaren som jagar nya kryss. Dessutom innehåller den ett starkt bildmaterial. Även här har ambitionen varit hög, såväl med stämningsfulla landskapsbilder som fågelporträtt. Överkurs Till överkursen hör förmodligen det artlexikon som finns längst bak, med både latinska och danska fågelnamn. Men det underlättar ju när man träffar danska ornitologer, och omvänt är det ett stöd för danska ornitologer som väljer Skådarguiden – många danskar söker sig till Skåne just för att skåda fågel. Egentligen finns det bara en invändning mot guiden. Och det är att den är för tjock. En guide ska ju tämligen lätt kunna slinka ner fickan. Fältmässigt format är inte helt fel. Med den tilltagande tjockleken bävar man ju också för nästa revidering. Kanske är det så att det finns en gräns för hur långt man ska guida. Till sist måste det också finnas utrymme för oförställd upptäckarglädje – okända lokaler långt bortom de detaljerade guiderna.
Karsten Bringmark |
